JAG MÅR INTE BRA

Jag försöker att vara så positiv som möjlligt här på bloggen för det är också så jag är som person. Många säger att jag är en glädjespridare...men det är jag inte alltid. Jag är inte alltid den Julia som ler hela tiden. En del kvällar vill jag bara lägga mig i sängen och gråta, det gör jag till och med just nu. Jag är en människa som alla. Jag är inte någon person som kan ta emot hur mycket hat och kommentarer som helst. Jag vet att jag inte är perfekt. Varje dag hittar jag massa fel på mig själv. Många tror att vi som bloggar har det "perfekta livet" men det har i alla fall inte jag. Jag vill visa mitt riktiga jag det är därför jag skriver detta.

Sen jag kom hem från Australien har jag i perioder varit så stressad så jag inte vet vad jag ska göra. Jag tror att jag för det första var stressad över att jag skulle filma nästan hela tiden under en månad i Australien. När jag kom hem satt jag ensam framför datorn och redigerade videor därifrån när jag egentligen ville vara med mina kompisar som jag inte hade träffat på över en månad. Såklart var det mitt jobb att göra alla videor därifrån så jag var tvungen att göra det. Sen åkte jag till Grekland en vecka och fick slappna av lite där men då hade jag alltid i huvudet att jag skulle filma där.

När jag kom hem blev jag stressad över att jag skulle börja gymnasiet. Jag visste ingen där jag skulle börja. En helt ny klass. Nya lärare. Ny skola. Hur skulle mina tre sista år i skolbänken bli? När jag väl börja gymnasiet kändes det bra men det var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Man får så mycket mer ansvar men ändå har jag några i klassen jag umgås med. Men jag tror att det tar två månader innan man verkligen kommer in i gymnasiet-livet.

Ibland när jag går på stan får jag mycket blickar av folk som känner igen mig. Många går i stora gäng, jag gillar oftast att gå själv ibland. Jag är en ensam varg haha. Eftersom jag bor i en ganska liten stad så känner många igen mig på stan. Jag blir så sjukt lätt svartsjuk och avundsjuk. Jag kanske ser någon tjej som är snygg och har superfina kläder. Just i den stunden tänker jag inte på alla 32 000 personer som följer mig. Då tänker jag att jag är en nolla som går ensam på stan. Ändå har en världens bästa vän och andra vänner som bryr sig om mig och alltid finns här för mig, men just då känner jag mig så ensam.

Ibland får jag kommentarer "varför är du inte med dina kompisar?". När man är en offentlig person MÅSTE man verkligen visa allt i sitt liv. Man ska inte behöva visa sina kompisar på internet om dom inte vill. När jag är med mina kompisar vill jag oftast inte filma för då vill jag umgås med dom. När jag åkte till Australien insåg man verkligen hur många som brydde sig om en. Jag visste att jag hade massa personer som tänkte på mig varje dag. Den bästa känslan jag känt var att komma hem och träffa alla igen.

Ibland hade jag önskat att jag inte behövde dela med mig av allt i mitt liv. Jag är bara 15 år och försöker fortfarande hitta vem jag är. Om ni vill kan jag skriva mer om detta imorgon när jag har varit hos en läkare som ska göra en undersökning på mig. Då får jag förmodligen svar på det "som är fel". Jag vill tacka min familj och mina fina kompisar som alltid finns här för mig och bryr sig om mig. Jag älskar er <3

Gillar

Kommentarer

Anonym
,
Jag känner igen mig i att vara stressad jag har varit stressad länge över skolan. Jag har gråtit jätte mycket. Mina lärare betyder något enormt mycket för mig och mina föräldrar såklart.
Liv,
ALLTSÅ heja dig!
livsmode.devote.se
Liv
IP: 82.99.3.229